1879 utbröt en stor strejk i Sundsvalls sågverksdistrikt. Det var en av landets första och mest omfattande i hela landet under 1800-talet.

När strejken bröt ut hade Sundsvall runt 9.000 invånare. Staden, precis som de närliggande sågverkssamhällena Njurunda, Skön och Alnö landskommuner växte väldigt snabbt tack vare trävaruindustrins genombrott. I Sundsvalls sågverksdistrikt fanns totalt 23 ångsågar. De välkända och mäktiga träpatronerna hade alla investerat i moderna och effektiva ångsågar som ersättning för de gamla vattensågarna. Det gjorde att man nu kunde förlägga produktionen till kusten istället för uppströms älvar och åar vid fall.

Festade istället för att höja lönen

Ångsågarna var mycket effektivare och det förenklade utskeppningen radikalt eftersom de uppsågade trävarorna direkt kunde lastas på östersjöfartyg.

Bland arbetarna var dock fattigdomen stor och villkoren på sågarna var hårda. De bostäder som tillhandahölls av sågverket bestod oftast bara av ett enda rum. Där kunde hela familjen och ibland även tillfälliga arbetare inhysas.

1879 bröt den stora depressionen ut. Trävarornas priser sjönk liksom vinsterna och som ett led i att motverka detta så säkte träpatronerna arbetarnas löner till omkring en krona om dagen och då var ett dagspass tolv timmar.

När träpatronerna sedan fick ett stödlån ifrån staten på hela tre miljoner kronor för att kunna hålla hela produktionen igång så firade de med en stor fest.  Istället för att höja arbetarnas löner eller förbättra villkoren. Därmed var strejken ett faktum.

Händelseutveckling

Strejken började på Heffners sågverk den 26 maj och spred sig snabbt. En allt eftersom växande skara av arbetare marscherade från sågverk till sågverk i hela Sundsvallsregionen. Som mest räknades det till 5.000 deltagande sågverksarbetare.

Strejken började på Heffners sågverk

Alla utom ett sågverk i Sundsvallsregionen drogs med i strejken. De strejkande arbetarna slog läger vid Norra Berget och även utan tillstånd på Skarpskyttebanan, en halvö nära Kubikenborg. Strejken blev väldigt kännbar för sågverksägarna ekonomiskt eftersom de också var tvungna att erlägga väntpengar till alla fartyg som anlänt inför den så kallade vårskeppningen.

Träpatronerna tillsammans med landshövdingen kallade in stora militära styrkor med bland annat ett flertal kanonbåtar och en kulspruta. Strejkarna hade väldigt god disciplin och hade hållit sig nyktra samtidigt som de även höll bönemöten på kvällarna.

Slutet

Efter att ha strejkat i åtta dagar så fick de ultimatum av landshövdingen, att återgå till arbetet eller bli vräkta och fängslade. Han hotade med att komma tillbaka med bajonetter nästkommande dag.

Arbetarna skrämdes sålunda tillbaka till arbete. På grund av landshövdingens och militärens agerande i konflikten så gjorde det att strejken avslutades utan att sågverksägarna behövde förhandla om några arbetsvillkor. Därför ställde träpatronerna åter till med fest för att fira segern.

Polis och militär häktade de arbetare som hade pekats ut av patronerna för att ha uppmanat andra till strejk. Flera arbetare blev stoppade från att arbeta mer i staden och hela familjer vräktes.

För många arbetarna ledde strejken inte till bättre arbetsvillkor men i Tunadal höjdes lönen från 1.25 per dag till 1,50. I Svartvik så kortade man arbetstiden med två timmar på lördagar och de äldre strejkande fick ersättning med 1,50 per dag som strejken varade eftersom de ansågs ha varit tvingade till strejken.